Ensam står jag kvar
Det Var Eld!! Det knastrade och och närmade sig sakta mot trädet vi sov i. Jag skrek och skrek på min syster att hon skulle vakna. Men hon var i djup sömn. Jag visste inte vad jag skulle göra. Tillslut började hon äntligen vakna till och såg flammorna som försiktigt närmade sig trädet hon skrek och hoppade ner. Sprang och kastade vatten på elden som om det gällde liv eller död. Vilket det gjorde också. Jag ropade på hjälp men ingen kom. Vi var ju mitt ute i ingenstans. Jag klättrade ner och sprang bort mot de stora skräckinjagande lågorna. Jag kunde inte hitta min syster någonstans. Jag skrek och skrek och snubblade över en gren då en stor eldsvåda snabbt la sig som ett täcke över mitt ben och jag skrek. Skrek av smärta. Smärtan åkte sakta upp mot benet och var påväg mot magen då jag kände hur någon drog bort mig ifrån elden. Det såg en glimt av hjälten. Men det var inte min syster. Det var något annat. Något blått och ganska stort. Där föll jag i en sömn.
Senare vaknade jag igen. Jag hade en massa stora djungelblad på mitt ben. Min storasyster syntes inte någonstans. Och hela stället där elden hade varit var förstörd. Jag började ana att min syster var borta och kanske aldrig skulle komma tillbaka. Just då började jag gråta i min ensamhet att aldrig mer få se min syster och hennes stora toviga hår igen. Att aldrig mer veta vart hon tog vägen. Jag bestämde mig för att krypa fram och dricka vatten men det var bättre att vila. Elden hade säkert slocknat av regnet som sedan hade fallit. Efter en timme kunde jag resa mig och halta försiktigt på den skadade benet. Jag såga att en buske långt bort från där elden hade ägt rum, hade bär. Jag haltade försiktigt dit och plockade lite. Jag satt och tittade mot himlen.
- Må du vila i frid älskade syster... tänkte ja för mig själv sedan var det dags för en godnatts sömn..
Senare vaknade jag igen. Jag hade en massa stora djungelblad på mitt ben. Min storasyster syntes inte någonstans. Och hela stället där elden hade varit var förstörd. Jag började ana att min syster var borta och kanske aldrig skulle komma tillbaka. Just då började jag gråta i min ensamhet att aldrig mer få se min syster och hennes stora toviga hår igen. Att aldrig mer veta vart hon tog vägen. Jag bestämde mig för att krypa fram och dricka vatten men det var bättre att vila. Elden hade säkert slocknat av regnet som sedan hade fallit. Efter en timme kunde jag resa mig och halta försiktigt på den skadade benet. Jag såga att en buske långt bort från där elden hade ägt rum, hade bär. Jag haltade försiktigt dit och plockade lite. Jag satt och tittade mot himlen.
- Må du vila i frid älskade syster... tänkte ja för mig själv sedan var det dags för en godnatts sömn..